• Sällskapsdansen i 1700-talets Frankrike
• Stockholms dansliv under Gustaf III
• Kungsträdgårdens egen Vauxhall
  
  

Sällskapsdansen i 1700-talets Frankrike

1700-talet måste med rätta kallas sällskapsdansens århundrade. I takt med samhällets klassnivellering demokratiserades dansen till att vid tiden för Franska revolutionen omfatta alla samhällsklasser. Från att ha skapats vid hovet för att där öka glansen kring Fursten kom den under århundradets gång att vandra nedåt i samhällslagren, medan de folkligare danstyperna på omvägar kom att göra den omvända klassresan uppåt.

Att behärska modedanserna ingick, liksom att rida och fäktas, i varje adelsmans mest grundläggande utbildning och de mest populära danslärarna betingade mycket höga priser. I vissa fall var det hushållets största utgiftspost. Det förmögna, men på anor fattiga borgerskapet ville inte vara sämre, så mot slutet av århundradet dansar alla samhällsklasser sida vid sida på de allmänna baler vilka kommit på modet. Men för säkerhets skull sker då detta i form av maskeradbaler, dels för att under anonymitetens täckmantel obehindrat få roa sig av hjärtats lust, dels för att åtminståne upprätthålla illusionen av ett klassamhälle, även om detta var på väg att falla samman...

Det kunde inte undgås att livet i salongerna, där man ständigt befann sig bland idel bekanta, i längden blev en smula långtråkigt för det förnäma sällskapet och att man därför längtade efter förströelser som kunde bjuda på något nytt och inte gick i de gamla hjulspåren. Därför var det en lysande idé, då chevalier de Bouillon föreslog Regenten att tre gånger i veckan under hela vintern anordna offentliga baler i Operasalen, dit var och en utan vidare skulle få tillträde. Idén inbragte den lycklige uppfinnaren en livränta på 6 000 francs om året och dess förverkligande rönte det största bifall. Operabalerna började 1716 och fortgick under hela århundradet. Ludvig XV till exempel besökte dem med förkärlek, och Marie Antoinette var oförsiktig nog att gå dit alldeles ensam och som hon trodde under det strängaste incognito.

Balerna gick av stapeln på söndagarna från Mårtensmäss till advent för att sedan under hela karnevalstiden upprepas två gånger i veckan. De varade i vanliga fall från klockan elva på kvällen till klockan sex eller sju på morgonen. Även Comèdie Francaise anordnade offentliga baler som hade stort tillopp.

Folkets danslokaler, les Guinguettes, var också omtyckta och frekventerades av förnämt folk.
Kring mitten av århundradet var “Tambour Royal”, som hölls av en viss Ramponneau ytterst populär. Under senare delen av århundradet togs dess popularitet i arv av Porcherons guinguette. Grevinnan Genlis och grevinnan Potocka besökte en gång denna danslokal förklädda till kammarjungfrur och hade utomordentligt roligt tillsammans med sina vänners betjänter, vilka ej kände igen dem. Deras förtjusning steg till sin högsta höjd då grevinnan Genlis' mor infann sig dansande och sjungande, förklädd till köksa.

1768 grundade affärsmannen Torre efter engelskt föredöme en danslokal vid namn Vauxhall, och 1770 uppstod i Palais Royal “La Collisée” som emellertid tio år därefter åter föll i ruiner. Då salongsvärdinnan, Markisinnan de Deffand ännu var ung och ej hänvisad till spiritualitet och kvickhet som enda förströelser, ställde hon och några andra förnäma damer till med en orgie i Maison Rouge i Châtelet. ”Det gick till som i Capri under Tiberius”, omtalade den kammartjänare som passade upp.

Wille frapperades under sin resa till Paris av att det dansades överallt. Societétsdanserna var Chaconne; Ludvig XIV:s favoritdans, Branle, Courante, Gavotte, Loure, Bourèe och vad de nu hette alla. De blev i början av århundradet undanträngda av Menuetten som blev mer omtyckt än någon annan dans, åtminstone i salongerna. Den påstods ha uppfunnits av en dansmästare i Poitou. Den första komponerade menuetten tillskrevs Lully och antogs ha tillkommit 1653. Menuetten var en svår och konstrik dans, som inte kunde läras in på några få veckor. Den krävde takt, grace och värdighet och det var ytterst få dansörer som ansågs behärska den fullkomligt. Redan av detta skäl behöll den genom årtionden sin gynnade ställning inom den förnäma världen. Den mest populäre dansläraren i Paris under denna tid var Marcel, vilken liksom många av sina nutida kollegor blivit berömd genom sin grovhet.

Under den senare delen av århundradet vann Allemanden insteg i noblessens danssalonger. Den härstammade från Elsass, utfördes i ett långsamt valstempo, i 2/2- eller 3/4-takt och var synnerligen svår, emedan den krävde mycket behag av de dansande. Allemanden bildar med sitt vaggande utförande och den melodiösa musiken en övergång till valsen, som under detta tidsskede emellertid ej vann hemortsrätt någonstans i Frankrike. Fransmännen lärde känna de Engelska runddanserna först vid utländska badresor. Så var till exempel fallet med Marmontel, som år 1767 i Aachen i Ridotto fick se “de mycket vackra och väl utförda ‘Anglaiserna’”.

Hämtat ur “Roccoco, Franskt samhällsliv och kultur 1700-1789” av Max von Boehn 1920.

Under åren som följde på Robespierres “Skräckvälde” fick sällskapsdansen åter ett stort uppsving. Man behövde helt enkelt slappna av en smula efter den enorma sociala stress terrorn skapat. Man “dansade för att glömma”. Familjer som hade förlorat någon eller några medlemmar började anordna så kallade “Bals à la Victime” till vilka endast gäster vilka drabbats på samma sätt inbjöds.
Under denna epok, Dirèctoiren, förlorade sig stadens alla Incroyables och Mervèilleuses i den tidiga valsens virvlar, men även många av de äldre danserna, bl.a. Gavotten, fick en sista storhetstid, innan de slutligen trängdes ut av de nya modedanserna Vals, Polka, och Mazurka.

Stockholms dansliv under Gustaf III

Den sydamerikanske generalen och revolutionären Francisco de Miranda gjorde under åren 1786-87 en rundresa i Sverige och Norge/Danmark. Under denna resa förde han en kulturhistoriskt oerhört värdefull dagbok, skildrandes rikets alla sevärdheter samt folkets vanor och ovanor. Något han ständigt återkommer till i denna dagbok är svenskens oförmåga till en givande konversation, något som dock verkar ha kompenserats med ett ohämmat kortspel, samt en outtröttlig lust till att dansa...

De danstyper som förekom i det Gustavianska Sverige var enkelt sammanfattat så kallade Kontradanser, samt i högreståndssammanhang även tidens Franska modedanser som vilka skiftade över tid.

Kontradansens storhetstid i Sverige varade grovt räknat mellan ca 1760-1820. Även om den kan beläggas från 1653 vid drottning Kristinas hov, och faktiskt fram till nutid, då den levt kvar i allmogens danser (folkdans). Som ett kuriosum kan nämnas att Menuetten (högrestånd) fortfarande dansas allmänt i något förenklad form som folkdans i de svenskspråkiga delarna av Finland, den gamla “östra rikshalvan”. Den senare delen av 1700-talet förefaller ha varit en livlig dansepok både sceniskt och publikt. Det dansades friskt i alla miljöer, från krogar och värdshus runt om i Stockholm, till de förmögnare privathusen och vid hovet gjordes likaså.

Hovet gav sina så kallade Bals Parées efter franskt mönster, vanligtvis i Rikssalen på slottet, och borgerskapet höll sina egna baler, “Assembléer”, i det gamla Börshuset där Svenska Akademien huserar idag. Rentav i just den sal där de numera håller sina sammankomster. Man dansade här inom sitt stånd och eventuella intäkter gick till välgörande ändamål. Dessa borgerliga tillställningar frekventerades dock ofta av hovet och medlemmar av den Kungliga familjen. Det finns ett vittnesbörd över hur provocerande det  kunde vara för en adelsman att springa på en bonde på en sådan tillställning.

“Den 16 Januari, Söndag.
Då Hans Maj:t var på assembléen uppå Beursen, tycktes han vara mindre nöjd med Hertiginnan och Prinsessan, som icke gjort honom sällskap på Masqueraden, hvarigenom äfven hände, at de andra af de förnämare damer icke voro där; men detta korta bouderie slutades snart, och prinsessorna lära följa sina nöjen äfven så mycket som andres tillstyrkande, så att man kan vara helt trygg och förvissad, att de icke lära underlåta at infinna sig på alla de masquerader, som hädanefter komma, utan att låta afskräcka sig af köld och nattvak. Men man var förundrad att uppå denna assemblée se en bonde, Nils Svensson ifrån Skåne, äfven infinna sig. Han hade vid sista riksdag varit en belevad och gifvande riksdagsman. Det vore en olycklig esprit, om den uti bondeståndet kunde införas, at bönder, för att  vinna anseende, skulle visa sig uppå assembléer, då dess hemman, dess lada, dess socknestuga, äro de ställen där han bör visa sig och bli ansedd. Det vore den fördärfligaste esprit för ett fattigt rike, fördärflig för jordbruket, ännu fördärfeligare för en upmärksam regent. Jag kunde icke utan förargelse se denne bonde, var färdig at fråga honom, om han skulle skjutsa någon af de dansande, men en försigtigare reflexion återhöll mig. Jag såg at han feck acceuil, och hvarföre borde jag då visa mig tänka olika med dem, som äro långt mera upplyste än jag, som om någre månader får slippa at se Nils Svensson, påtänka detta och alla påföljder, som af sådana principer kunna upkomma.”

Friherre Gustaf Johan Ehrensvärds dagbok för år 1780.

Av denna anteckning att döma kan vi konstatera dels att Gustaf III drev på sin familj hårt i nöjesvirveln, dels att Stockholm var en relativt liten stad där folk kände igen varandra, men också att en ny tid med nya ideal var på ingång. Ståndssamhället var på väg att luckras upp.

Även Kongliga Theatern, dvs. Operan vid Gustav Adolfs torg, anordnade efter franskt mönster Maskeradbaler, av vilka åtminstone den som hölls den 16:e mars 1792 har gått till historien. Dessa baler gavs under hela vinterhalvåret i syfte att bättra på teaterns konstant dåliga ekonomi. Till dessa baler då, via ett maskineri anbragt under själva teatersalongen, parkettens golv kunde hissas upp till scengolvet varvid man kunde nyttja hela utrymmet för dans, medan åskådarna satt på salongens balkongrader och åsåg spektaklet, kunde vem som helst som hade råd att betala biljetten och klä sig hyggligt få tillträde. Kungen själv älskade att bevista dessa baler då han fick chansen att få sig lite skvaller till livs, samt viktigare: känna av hur diskussionerna kring hans politik gick ute bland medborgarna, vilka ofta inte kände igen honom i maskering. Dessa Operamaskerader är på sätt och vis att betrakta som en  pionjärföreteelse i formen av fördemokratisk nöjeslokal med möjlighet till verklighetskontakt för en i många avseenden avskärmad och med tiden alltmer ensam envåldshärskare.

Kungsträdgårdens egen Vauxhall

I fonden av den då fortfarande inhängnade Kungsträdgården, längs med Hamngatan, byggdes 1762 ett orangeri för Konungens citrusträd, vilket redan tio år senare omändrades till en offentlig nöjeslokal för baler och konserter, en så kallad Vauxhall. En kombination av danssalong och musiklokal för allmänheten, och ett slags mycket blygsam motsvarighet till Palais Royal i Paris. Sådana hade efter exempel från London anlagts i flera utländska storstäder. Den första konserten hölls den 14:e juni 1772, då Hovkapellmästaren Uttini höll i taktpinnen.

Den 3:e augusti 1791 kom Gustaf III tillbaka från en Kurvistelse i Aachen och hans återkomst firades med en lysande fest i Kungsträdgården den 21:a augusti. Stadens borgerskap stod som arrangör, hela parken var öppen för promenerande och själva Vauxhallen var illuminerad.
Därinne var maskerad med dans och stockholmare samlades i tusental för att fira den glädjande tilldragelsen. Somliga uppträdde i festdräkt, andra i maskeradkostym och mellan danserna vimlade parken av Kinesiska Mandariner, Dominos och Harlekinfigurer i uppsluppen stämning...

“Till underdånig glädjebetygelse öfver Kongl. Maj:ts lyckliga återkomst från utländska Hälsovatten och med Konungens nådiga tillstånd gaf Stockholms Borgerskap de 21 dennes uti Orangeriehuset I Kungsträdgården en Frimascuerade jämte Promenade I Trädgården för stadens hederliga Invånare utan masque, hvilka härtill genom affischer blefvo inviterade. Orangeriehuset var till Balsal apteradt, invändigt decoreradt med målade Arcader och Pilastrer I smak af Raphaèls Lager I Vaticanen, Stor orchestra och skänkar för fri Rafraichissement.  I ljuskronorna brunno 700 vaxljus och fasaden mot trädgården var illuminerad med 5000 lampor och maschaller.

Öfver Colonnerne inscriptioner, den mellersta krönt af Kongl. Maj:ts chiffre mellan fyra figurer, föreställande Tapperheten, Visheten, Mildheten och Försiktigheten. På sidorna fyra figurer, föreställande segrar och dygder.  Under Kungens namnchiffer lästes ‘Känn Sveriges stora hopp, dess sällhet, dess försvar – Der Kungen hjelte är och Hjelten folkets far’. Till höger och vänster fanns följande inskrifter: Det lag och Konung är, som stadga skall vår lycka.  – Att ingen lider våld och ingen får förtrycka, samt Som Svensk du vet det sjelf, dig Fremling vare sagt, At trygghet aldrig finns, der Kungen saknar magt. Som synes en liten politisk vink instoppad I det hela.

Trädgårdens parterrer, gångar, alléer och boskéer upplystes av 6000 oljelampor och maschaller. I alléerna fanns tio förfriskningsställen. Festen började kl 9 e.m och slutade först kl 5 nästa morgon.
Omkring 5- à 6000 personer beräknades ha besökt densamma, med eller utan “Skråpukar”, som maskerna kallades.”

Hämtat ur Stockholms-Posten 25:e aug 1791

Tio år senare var dess saga all. Sedan Arsenalen, det gamla De la Gardieska palatset “Macalös”, blivit teater fördes rikets Trofésamling hit 1801, och 1823 inrättades en brunnsanläggning i byggnaden under uppsikt av Johan Berzelius. Slutligen revs så denna minnesrika byggnad 1852.
Då hade redan Karl XIV Johan huggit ned träden och rensat bort planteringarna för att skapa en excercisplan. Karl XIII:s staty restes 1821 för att hjälpa upp grusöknen. Makalös brann 1825 och Karl XII restes 1868. Den moderna Kungsträdgården var född.