Varmt välkomna till
Oscarsbalen
25 januari 2014!

 

Återigen är det dags för en gyllene kväll i Guldfoajén med virvlande weinervalser, flödande champagne och magnifikt sällskap! Lördagen 25 januari, kl. 19.00 slår dörrarna till Operan upp. För musiken svarar som vanligt Stockholms Akademiska Orkester, och Fru Anna Löfgren är vår eminenta dansmästarinna.

En biljett kostar 790 kr, och i priset ingår champagne och diverse förfriskningar. Detta år bjuder vi även på en rad surpriser... Och självklart kommer än en gång, ända från Finland, fotograferna från Ateliér Haapala och förevigar era fantastiska kreationer.

För att köpa biljetter följer ni dessa enkla steg:

1. Betala in 790 kr till bg 122-4989. Uppge ditt namn på inbetalningen.

2. Mejla namn och postadress till info@menuettakademien.se.

Ni får ett bekräftelsemejl när vi fått pengarna på kontot, och biljetter + dansprogram skickas ut kring årsskiftet.

OBS! Sista betalningsdag är 5 januari 2014. Köpta biljetter kan tyvärr inte återbetalas.

Återigen, varmt välkomna!

önskar

MA

----------------------------------------------------------------------

"Oscars" eller de s.k. "Konungabalerna" gavs regelbundet på Stockholms slott eller "Konungaborgen", under Oscar II:s regering. Alltid i anslutning till Majestätets födelsedag den 21 januari, och en inbjudan dit var alltid mycket eftersökt. Mot slutet av perioden hade gästlistan hunnit upp i flera tusen namn. Inbjudningarna gavs generöst av Monarken som tyckte om att se sina kära Stockholmare "hemma hos sig".

Vid dessa baler leddes musiken av Svensk musikhistorias förste och siste: K. Hofbalsmusikdirektör, Herr Ekdahl. Han anförde även "Amaranten" och Innocenten". Någon uniform liksom Johann Strauss fick han dock inte bära. Själva musikanterna hämtades ur K. Hovkapellet, vilka fortfarande spelar i samtliga operaföreställningar alltsedan K. Operans grundande 1773.

Efterfest hölls sedan traditionsenligt på Kafé Kung Karl. Claés Lundin har målande beskrivit hur en dylik bal gick till i sin bok "Nya Stockholm" från 1890, vilken återfinns i stort antal på andrahandsmarknaden i facsimil.

Varför
idag en tillbakablickande, eskapistisk fantasi om en annan, gången tid, med andra ideal och andra umgängesformer? Med föregivet mossiga företeelser som pardans med fasta regler, uppförandekoder och etikett för klädsel m.m.? Är det månne romantisk naivitet eller bara ren galenskap? Något för alla de som gick hem från sin studentbal med en känsla av att blivit lurade krypande i magen? En överdos BBC-produktioner? Dansintresse?  Kanske är det helt enkelt en lycklig förening av alla dessa delar?

Rummet bär kanske i sig själv en nyckel till svaret? Den "Stora Publik Foyern", eller det mer pompösa "Guldfoajén" som rummet kommit att kallas i det allmänna medvetandet... Detta trots att det inte finns ett uns äkta guld i interiören, det är istället en legering av koppar, zink och tenn. Samt försvarliga mängder beige oljefärg för att tona ner det grandiosa intrycket en smula.

De stora speglarna som med sitt oändlighetsperspektiv återkastar ljuset från de enorma takkronornas Böhmiska kristall. Det elektriska ljuset vilket i sig sågs som en tillgång både estetiskt och funktionellt på 1890-talet. Det framhävde ju dekoren så förträffligt... De drar blicken uppåt mot det rikt dekorerade takets plafonder, målade av Carl Larsson, vilka i allegorisk form återger musikdramatikens utveckling i Sverige från forntiden och fram till Romantiken. Vilken får personifieras av Jenny Lind i en av sina glansroller: Gallerprästinnan "Norma" i Bellinis opera med samma namn.

Ned på detta skådespel blickar Majestätet själv, Oscar II, från Axel Ljungstedts porträtt. En smula självmedvetet och utan tvekan nöjd med resultatet. Ingen svensk monark före eller efter honom har ju heller spelat den Kungliga rollen så fullt ut och med sådan glädje som Oscar II.

Det stora väloljade ekgolvet i original, liksom inbjuder till fest, till dans... Lackskor och frasande siden... Skratt och glam... Granna uniformer och fullständig decolleté... Strauss och Waldteufel, En smäktande vals, en passionerad Mazurka, en sprittande Polka...  Jamen självklart är det så!

När Gustaf III:s gamla minnesrika operahus revs 1892, så var det med sorg i hjärtat Stockholmarna tog avsked av sin gamla Stora Kongliga Theater vid Gustaf Adolfs torg, vilken då i över ett århundrade hade prytt torget och komplimenterat sin pendang, "Prinsessans Palais" mitt emot. Nuvarande UD.

Men vi ska inte glömma att det också var med nyfikenhet och framtidstro man hälsade det nya huset.  Framstegsoptimismen låg i tiden och under snart ett halvsekel hade utvecklingen gått framåt med en rasande fart. På kort tid så hade fler människor än någonsin tidigare fått det bättre än någonsin tidigare. Även om det till en del skett på industriarbetarnas bekostnad. Men det tänkte man sig ändra på småningom. Allt skulle bara bli bättre och bättre. Stockholm i sin tur höll på att förvandlas från en fattig småstad till en kontinental storstad. Gatunätet drogs om, offentliga parker anlades, det revs överallt och nya fastigheter växte upp i dess ställe. Allt i ett svindlande tempo.

När Axel Anderbergs operahus invigdes 1898 bländades premiärpubliken av glänsande guld, marmor och marmorimitationer om vartannat, gnistrande kristall och djupröd sammet, och en rikedom i ornament och dekor som Adelcrantz gamla Gustavianska byggnad aldrig hade haft förutsättningar att tävla med. Det sena 1800-talets formlusta, historicism och "much is more-estetik" stod ännu på sin kulmen, och skulle snart avlösas av den friare Art Noveaun. Men på premiärkvällen den 19 september 1898 regerade ännu stilimitationernas nybarocka festfyrverkeri. Huset kom att få mycket blandade recensioner, omdömen som "nyrikt Grosshandlarpalats", "en samling cigarrlådor staplade på hvarandra" o.dyl. Men i allmänhet var Stockholmaren i gemen mycket tillfreds med, och stolt över, sin nya Opera.

Det är kanske något av just den tidsandan? Fascinationen över ny teknik, om än dekorativt förpackad i klassisk ornamentik. Lekfull formlusta, en intensiv framtidsoptimism, underblåst av understrykande statistik, samt slutligen, helt enkelt den där grundläggande känslan av Klang och Jubelfest, vilken beledsagade hela den s.k. Oscarianska epoken som är den andra nyckeln? Det är kanske just det som vi nu idag, fostrade i en betydligt torftigare formtradition, kan sakna, och så uppdämt, ja rentav intensivt ibland kan längta till..?

Efter ett besök i Guldfoajén så har man ingen anledning att betvivla sanningshalten i Emil Norlanders ord:

"Allt som allt så var det fest över 1880- och 90-talens Stockholm."

Vi hoppas att ni kommer att känna åtminståne en svag återfläkt av detta när vi nu hälsar er varmt välkomna till Guldfoajén.


Patrik Blom, MA